Gribbys härliga F09:or efter de första matcherna

Klockan har inte passerat sju när en liten hand letar sig in under täcket och delar ut en försiktig liten puff i sidan.

Matchtröjan är redan på, shortsen likaså och de noggrant utvalda och färgmatchade tubsockorna också. De lades visserligen minutiöst fram redan under gårdagskvällen, men alla med barn i huset vet också att just detta är en oerhört skör garanti för att de morgonen därpå ska tas på enligt plan.

”Ska vi spela match snart, pappa?”

Orden viskas fram och i dem går det att spåra förväntan, nyfikenhet och ett visst mått av ängslighet. Den tjej som brukar kräva att universums alla planeter står rätt i förhållande till varandra (samt att favorittröjan under inga omständigheter får ligga i tvättkorgen) för att över huvud taget masa sig ur sängen en grå vardag ställer nu plötsligt krav på att det är dags för hennes omgivning att vakna till liv.

Jag är förmodligen minst lika förväntansfull.

Det finns många milstolpar att passera under ett barns uppväxt och den allra första matchen är en av de viktigare – i alla fall i en idrottsintresserad förälders värld. Efter att själv ha tillbringat obegripligt många timmar i sporthallar runt om i landet under ungdomsåren så känns den kärleksfulla och givande relationen till idrotten viktig att föra vidare och jag är oerhört glad att vi har kommit så här långt. Innan jag blev förälder närde jag förhoppningar om att få barn som blev duktiga, allra helst professionella, inom idrott. De skulle lyckas; kanske handlade det om det klassiska i att barnen ska förverkliga de drömmar som jag själv aldrig klarade av eller uppnådde. Men efter jag fick barn känns det där plötsligt inte viktigt längre och jag kan träning efter träning höra mig själv säga saker som att ”det viktigaste är att ha kul, tjejer” och faktiskt tro på det, väl medveten om att mitt 25-åriga jag skulle ha hånat mig som tidernas tönt.     

Med en halvtimme kvar till planerad avfärdstid står vi i farstun, redo att åka. Efter en säsong fylld av ankomster en minut i samling, med spagettitrådarna hängande ut ur mungiporna och med träningskläderna på trekvart står vi plötsligt lugnt och harmoniskt och ser på varandra och funderar över vad vi ska göra med all tid som är över. Väskan är packad, vattenflaskan fylld, innebandyglasögonen testade och förrådet trippelkollat i osäkerheten över vem det egentligen var som tog hem lagväskan efter den förra träningen.

Vi är framme i Tibblehallen väl före utsatt tid, men det råder redan febril aktivitet och det monteras sarg, mäts målområden och signeras diplom. I takt med att klockan går trillar allt fler sex- och sjuåringar in i hallen.

Många ögon är stora.

Det är en sak att nån snackar på träningen om att man ska ”spela avslutningsmatch i Tibble på söndag”. En helt annan att faktiskt komma in och se läktarna, strålkastarna, planerna, publiken, motståndarlagen och de enorma ytorna. Det märks tydligt redan på samling och uppvärmning, då energinivån just i den stunden gott och väl skulle kunna ersätta varenda svensk kärnkraftsreaktor.

Klockan 9.20 är det tekning i den första matchen.

Den närmaste kvarten är en jag gärna skulle vilja ha med mig för resten av livet.

För den systematiskt lagde, fostrad med styrspel, zonförsvar och tydliga positioner som adelsmärken är vad som utspelar sig förstås inget annat än en fullständig mardröm.

På planen råder nämligen total anarki.

Först springer åtta tjejer hit, sedan springer åtta tjejer dit.

Någon börjar dribbla mot fel mål, en annan kommer löpande i full fart till bänken och säger glatt att hon vill byta.    

Hela Tibblehallen, spelplan efter spelplan, vibrerar av en så befriande tuta- och kör-mentalitet att det är omöjligt att inte ryckas med.

Det blir mål till höger och mål till vänster och jubel avlöser varandra i de olika matcherna, men när bollen rullar igen är det som hände nyss glömt. Varje ny spelsekvens är en möjlighet till att göra ett fantastiskt mål eller snygg passning, helt oberoende av vad som har inträffat tidigare. Hur det går i matcherna är heller inte särskilt viktigt, för vare sig spelare, ledare eller föräldrar, utan de budskap som hörs är uteslutande uppmuntrande och till och med de duktiga domarna går säkra från upprördhet den här dagen.

Det är helt enkelt fantastiskt roligt.

Kan vi inte komma överens om en sak?

Låt oss kollektivt tänka tillbaka på den här dagen om alltför få år, när vi ledare står och hasplar ur oss floskler som ”balanserad riskminimering” och ”kreativ uppspelsfas”, medan uppjagade föräldrar skäller på domare och motståndare från sidlinjer och läktare. Jag tror att vi skulle må bra av det, men framförallt skulle våra barn göra det.

När vi åker därifrån vet vi inte riktigt hur många matcher vi vann eller förlorade, men när den sexåriga dottern ska återge dagens händelser för sin bortresta mamma så säger hon uppjagat, exalterat och överförtjust:

”Mamma, mamma. Jag gjorde självmål!”.

Men det var i alla fall ett av de snyggaste självmålen som Tibblehallen någonsin skådat.

Tobias Bergman, Gribby F09