"Nuuuuu kommer dom!"

Upphetsningen på den ljusa rösten där bakom omklädningsrumsdörren gick inte att ta miste på och de stissiga, fnissiga och uppjagade reaktionerna bekräftade att något speciellt var på väg att hända.

Dörren öppnades – och där stod de ju.

Moa Tschöp.

Och Jennifer Stålhult.

På riktigt.

Trötta tränargubbar och tränargummor var plötsligt utbytta mot livs levande landslagsspelare, som vi har beundrat och jublat åt i SSL-matcher mot Mora, Endre, IKSU och Rönnby och alla de andra lagen där världens bästa innebandytjejer finns. Några av oss har till och med vågat sig ned till planen efter match, för att ta en autograf eller i bästa fall en selfie.

Men nu fanns de alltså här, i Drakskeppshallen, tillsammans med oss!

Borta var allt tjatigt mittringssnack om taktik, positioner och oinspirerande frågor om varför vi inte fick igång vårt vanliga passningsspel mot Grimsta och istället fick man ställa precis vilka roliga frågor som helst till Moa och Jennifer som inledning på passet.

Några bra svar fick vi också.

Som:

- Hur man blir bra på innebandy? Det trista svaret är att det bara handlar om att träna. Men det är viktigt att komma ihåg att inte bara träna på sånt som man är dålig på, utan det är också viktigt att jobba med sina styrkor och nöta det man är bra på, tyckte Jennifer.

- Den viktigaste detaljen i innebandy? Det finns förstås många saker, men jag skulle säga att det är att kunna skjuta riktigt bra. I synnerhet om man är tjej. Kan man skjuta då går det att komma riktigt långt, tipsade Moa.

Sedan började själva passet och efter en lika rolig som ovanlig uppvärmning blev det logiskt nog också fokus på skott.

Och om de ordinarie tränarna emellanåt att nå fram med sina budskap och få full uppmärksamhet från spelarna, så påminde detta mer om Konungens jultal och alla lyssnade så tyst och koncentrerat att vi för en stund trodde att vi gått fel och hamnat på Stadsbiblioteket. 

Alla typer av skott gicks igenom, och alla fick chansen att testa sig fram under vakande ögon.

Sedan avslutades dagen med foto- och autografsession, innan Moa och Jennifer kilade vidare för egen träning.

Så vad lärde vi oss egentligen av det här då?

Skotteknik?

Ja, absolut – men inte primärt.

Men att se, höra, känna hur ett gäng tio- och elvaåriga tjejer får möta sina idoler som ger uppmuntrande ord, en vänlig klapp på axeln och svar på frågor till alla som ställer dem är en upplevelse som inte får underskattas.

Om någon av oss kan bli lika bra som Moa och Jennifer har vi förstås absolut ingen aning om ännu. Men det går nog att vara tämligen övertygade om att det var 19 tjejer som kom hem från träningen lite mer entusiastiska än vanligt och kanske, kanske en glöd tändes och drömmar fick fäste.
Och oavsett om vi når stjärnorna eller inte så ska vi åtminstone ha väldigt roligt på resan.

Tack, Moa och Jennifer!