De diskreta viskningarna på parkeringsplatsen och i omklädningsrummet var illa dolda.

Såväl Sanny som Krister och Andreas, petade lätt med klubbspetsen på sina döttrars axlar och väste lågmält ”Du minns vad vi pratade om i bilen, eller hur?” och liknande uppmaningar kom från fler håll.

Redan där och då borde man ha anat oråd.

Men det gjorde man inte.

Den välvilligt inställda förhoppningen var istället att de engagerade fäderna hade några sista kloka direktiv att dela ut angående positioner, press på bollförande mamma och skott på skadeskjuten Målvakts-Lars – i det gemensamma ärendet att försöka utveckla våra barn i innebandyspelets ädla konst.

Men så var det uppenbarligen inte.

För sedan sa det smack.

En uppenbar och övertydlig markeringsmiss från F07-laget gav föräldrarna 0-1.

Sedan sa det smack igen och igen – och ungefär där och då började spelbolag efter spelbolag stänga ned möjligheten till livespel på årets mäktiga Barn vs Föräldrar-duell i Drakskeppshallen, eftersom lukten av läggmatch osade ända ned till Pixbo.

Ett snack på F07-bänken fick situationen att klarna.

- Pappa sa att jag inte skulle få några julklappar om vi vann, berättade Melina och fick snabb respons av såväl Othilia som Freja som Amanda.

- Min pappa hotade med lutfisk, inkokt lax och gäddqueneller på julbordet istället för skinka och köttbullar, påpekade Celina och fick medhåll av Astrid, Vilma och Josephine x 2.

- Och min pappa mumlade något om ”nationalidrott” och sa att jag kanske skulle vara tvungen att lägga av med innebandyn och istället ägna mig åt längskidor, backhoppning. Ja, alltså sånt där som han kallar för ”riktiga sporter”, skrek Anna och Gina spärrade upp ögonen och nickade instämmande.    

 - Våra pappor sa att i innebandy ska föräldrarna alltid vinna som tack för att de skjutsar hela tiden, tjoade Moa och Alina, som spelade sin första innebandyföräldramatch, i munnen på varandra.

Tränarbarnen Josefin, Rebecca, Anna och Alva satt länge tysta, innan den förstnämnda tog ordet.

Vet ni vad våra pappor sa?

- Att det blir idioten måndag-onsdag, måndag-onsdag, måndag-onsdag hela våren, till dess att det är spår i plastmattan. Om vi inte vinner över föräldrarna.

Det blev tyst på bänken.

Vilket dilemma.

Alice, som är lagkapten i december, bröt tystnaden.

- Alltså, vi blev ju tvingade att göra idioten förra veckan. Minns ni det? På riktigt? Det var ju sjuuukt tråkigt. Sedan stod de och gastade om att vi skulle öka tempot, ta kortare steg och allt vad det nu var. Finns inte en sportsmössa att jag ägnar mig åt att göra det hela våren. Hit med lutfisken, nu kör vi!

De följande 35 minuterna är ett vackert stycke innebandyhistoria. Täby FC 07 Gribby tog tillbaka kommandot i matchen och kopplade ett lika distinkt som tydligt grepp, men lät ändå pappalaget+1 mamma (och hur kom egentligen föräldralaget fram till den könsfördelningen…?) hänga med i målprotokollet – eventuellt i naiv förhoppning om att åtminstone få en inslagen chokladtomte på julafton.

Och när domar-Lennart blåste av efter 40 välspelade minuter stod det 9-8 för tjejerna på resultattavlan.

Direkt efteråt visade sig föräldrarna vara stora förlorare och tackade artigt för matchen och berömde sina döttrar för det fina spelet. Men på vägen ut mot parkeringen var minerna återigen mer sammanbitna och det sista som hördes innan bildörrarna slogs igen var frustrerade teaterviskningar:

”Du vet vad det här innebär, va?”
”Okej, det var så du ville ha det alltså.”
”Jag tror mamma glömde prinskorven när hon storhandlade i går faktiskt.”
Men allt som syntes från passagerarsätena var vita tandrader och stora leenden.
F07-laget går till juluppehåll med en seger i ryggen.
Oj, så skönt.