Bara fem sekunder kvar att spela. Då avgjorde Täby F07 Östra drömfinalen mot F07 Västra. En härlig styrkedemonstration av de två lagen i Stockholm Floorball Cup.

Hallå där…

… Vilma Söderbäck, målvakt i Täby FC F07 Östra

Hur upplevde du föräldramatchen från din position?

- Match och match. Det kändes väl mer som ett lättare träningspass tycker jag eller som en Ålandskryssning i medvind och solen i ryggen. Tja, lite som att vänskapsspela mot ett gäng 2011:or, typ.

Av bilden att döma hade du det ganska lugnt…?

- Ja, jag hann faktiskt iväg till Espresso House i Täby Centrum för att beställa en Macchiato i mitten av andra. Tyvärr hann jag inte röra ned råsockret för jag såg att den där norrmannen kom fri från mittplan så jag var tvungen att jogga tillbaka.

Men du sattes på prov direkt i inledningen med några tuffa skott. Hur kändes det?

- Det var väl nån slags desperat försök från han Sanny att sätta sig i respekt. Men såg du hur han kollade ned på bladet och gnällde på materialet efter att ha fjuttat iväg sitt dragskott? Det var inga problem att fixera bollen med blicken om man säger så. I övrigt såg han visserligen ut att ha bättre klubbteknik än den genomsnittlige tränaren, men han hade ju inte pallat många vändor i det beeptest vi körde häromdagen. Den saken är klar.

Däremot fick du ju släppa in en kasse från farsan. Vad tyckte du om det?

- Jag förstår inte frågan…

Jo, alltså. Din pappa Fredrik gjorde ju mål på dig. Det kan väl inte ha varit speciellt roligt?

- Eh, det är julafton snart. Ringer det nån klocka, möjligen?

Nja, inte direkt…

- Jag fattar varför du blev journalist. Pappor som gör mål är glada pappor. Glada pappor köper fler julklappar. Det behöver man inte gå på Handels för att räkna ut.

Vad tyckte du annars om föräldralaget?

- Hur diplomatisk måste man vara? Tja, vad ska man säga. Det var ganska slätstruket, men det fanns väl några som stack ut på olika sätt. Mats, Carros pappa, var ju rätt kvick och oroade en del i djupled men var mer orörlig i sidled. Jag har sett Finlandsfärjor i Värtahamnen som vänder snabbare faktiskt. Sedan hade ju Alice mamma Nina en del goda intentioner med sina direktskott och det såg bra ut ända fram till hon skulle träffa bollen. Linda, Alvas mamma, såg ut att köra charad av en staty där på backen och kan inte ha pressat fram många svettdroppar.
Men deras målvakt var bra. Vems pappa var det?

Eh, nja det var väl Astrids brorsa Arvid…
- Va?! En brorsa. Du skojar. Vem hade godkänt det?

Dina tränare tror jag.
- Menar du de där dönickarna som stod med armarna i kors i båset och inte lyckades styra upp positionsspelet eller ”domaren” som missade typ 10 000 slag mot klubba från föräldralaget? Jaja, oavsett vilket så spelar det ingen roll eftersom vi vann.

Vann ni? Det blev väl 5-5?

- Tror du på Tomten också?

Han spelade väl med föräldralaget…?
- Nu har du tittat lite för djupt ner i glöggrytan kompis. Jag tror det är bäst att vi bryter den här intervjun. Vi ses 7 januari…

OBS. Vissa citat i texten kan eventuellt var missuppfattade, förvanskade eller möjligen tagna ur sin kontext. Vi ber i så fall om ursäkt för det...

"Nuuuuu kommer dom!"

Upphetsningen på den ljusa rösten där bakom omklädningsrumsdörren gick inte att ta miste på och de stissiga, fnissiga och uppjagade reaktionerna bekräftade att något speciellt var på väg att hända.

Dörren öppnades – och där stod de ju.

Moa Tschöp.

Och Jennifer Stålhult.

På riktigt.

Trötta tränargubbar och tränargummor var plötsligt utbytta mot livs levande landslagsspelare, som vi har beundrat och jublat åt i SSL-matcher mot Mora, Endre, IKSU och Rönnby och alla de andra lagen där världens bästa innebandytjejer finns. Några av oss har till och med vågat sig ned till planen efter match, för att ta en autograf eller i bästa fall en selfie.

Men nu fanns de alltså här, i Drakskeppshallen, tillsammans med oss!

Borta var allt tjatigt mittringssnack om taktik, positioner och oinspirerande frågor om varför vi inte fick igång vårt vanliga passningsspel mot Grimsta och istället fick man ställa precis vilka roliga frågor som helst till Moa och Jennifer som inledning på passet.

Några bra svar fick vi också.

Som:

- Hur man blir bra på innebandy? Det trista svaret är att det bara handlar om att träna. Men det är viktigt att komma ihåg att inte bara träna på sånt som man är dålig på, utan det är också viktigt att jobba med sina styrkor och nöta det man är bra på, tyckte Jennifer.

- Den viktigaste detaljen i innebandy? Det finns förstås många saker, men jag skulle säga att det är att kunna skjuta riktigt bra. I synnerhet om man är tjej. Kan man skjuta då går det att komma riktigt långt, tipsade Moa.

Sedan började själva passet och efter en lika rolig som ovanlig uppvärmning blev det logiskt nog också fokus på skott.

Och om de ordinarie tränarna emellanåt att nå fram med sina budskap och få full uppmärksamhet från spelarna, så påminde detta mer om Konungens jultal och alla lyssnade så tyst och koncentrerat att vi för en stund trodde att vi gått fel och hamnat på Stadsbiblioteket. 

Alla typer av skott gicks igenom, och alla fick chansen att testa sig fram under vakande ögon.

Sedan avslutades dagen med foto- och autografsession, innan Moa och Jennifer kilade vidare för egen träning.

Så vad lärde vi oss egentligen av det här då?

Skotteknik?

Ja, absolut – men inte primärt.

Men att se, höra, känna hur ett gäng tio- och elvaåriga tjejer får möta sina idoler som ger uppmuntrande ord, en vänlig klapp på axeln och svar på frågor till alla som ställer dem är en upplevelse som inte får underskattas.

Om någon av oss kan bli lika bra som Moa och Jennifer har vi förstås absolut ingen aning om ännu. Men det går nog att vara tämligen övertygade om att det var 19 tjejer som kom hem från träningen lite mer entusiastiska än vanligt och kanske, kanske en glöd tändes och drömmar fick fäste.
Och oavsett om vi når stjärnorna eller inte så ska vi åtminstone ha väldigt roligt på resan.

Tack, Moa och Jennifer!  

De diskreta viskningarna på parkeringsplatsen och i omklädningsrummet var illa dolda.

Såväl Sanny som Krister och Andreas, petade lätt med klubbspetsen på sina döttrars axlar och väste lågmält ”Du minns vad vi pratade om i bilen, eller hur?” och liknande uppmaningar kom från fler håll.

Redan där och då borde man ha anat oråd.

Men det gjorde man inte.

Den välvilligt inställda förhoppningen var istället att de engagerade fäderna hade några sista kloka direktiv att dela ut angående positioner, press på bollförande mamma och skott på skadeskjuten Målvakts-Lars – i det gemensamma ärendet att försöka utveckla våra barn i innebandyspelets ädla konst.

Men så var det uppenbarligen inte.

För sedan sa det smack.

En uppenbar och övertydlig markeringsmiss från F07-laget gav föräldrarna 0-1.

Sedan sa det smack igen och igen – och ungefär där och då började spelbolag efter spelbolag stänga ned möjligheten till livespel på årets mäktiga Barn vs Föräldrar-duell i Drakskeppshallen, eftersom lukten av läggmatch osade ända ned till Pixbo.

Ett snack på F07-bänken fick situationen att klarna.

- Pappa sa att jag inte skulle få några julklappar om vi vann, berättade Melina och fick snabb respons av såväl Othilia som Freja som Amanda.

- Min pappa hotade med lutfisk, inkokt lax och gäddqueneller på julbordet istället för skinka och köttbullar, påpekade Celina och fick medhåll av Astrid, Vilma och Josephine x 2.

- Och min pappa mumlade något om ”nationalidrott” och sa att jag kanske skulle vara tvungen att lägga av med innebandyn och istället ägna mig åt längskidor, backhoppning. Ja, alltså sånt där som han kallar för ”riktiga sporter”, skrek Anna och Gina spärrade upp ögonen och nickade instämmande.    

 - Våra pappor sa att i innebandy ska föräldrarna alltid vinna som tack för att de skjutsar hela tiden, tjoade Moa och Alina, som spelade sin första innebandyföräldramatch, i munnen på varandra.

Tränarbarnen Josefin, Rebecca, Anna och Alva satt länge tysta, innan den förstnämnda tog ordet.

Vet ni vad våra pappor sa?

- Att det blir idioten måndag-onsdag, måndag-onsdag, måndag-onsdag hela våren, till dess att det är spår i plastmattan. Om vi inte vinner över föräldrarna.

Det blev tyst på bänken.

Vilket dilemma.

Alice, som är lagkapten i december, bröt tystnaden.

- Alltså, vi blev ju tvingade att göra idioten förra veckan. Minns ni det? På riktigt? Det var ju sjuuukt tråkigt. Sedan stod de och gastade om att vi skulle öka tempot, ta kortare steg och allt vad det nu var. Finns inte en sportsmössa att jag ägnar mig åt att göra det hela våren. Hit med lutfisken, nu kör vi!

De följande 35 minuterna är ett vackert stycke innebandyhistoria. Täby FC 07 Gribby tog tillbaka kommandot i matchen och kopplade ett lika distinkt som tydligt grepp, men lät ändå pappalaget+1 mamma (och hur kom egentligen föräldralaget fram till den könsfördelningen…?) hänga med i målprotokollet – eventuellt i naiv förhoppning om att åtminstone få en inslagen chokladtomte på julafton.

Och när domar-Lennart blåste av efter 40 välspelade minuter stod det 9-8 för tjejerna på resultattavlan.

Direkt efteråt visade sig föräldrarna vara stora förlorare och tackade artigt för matchen och berömde sina döttrar för det fina spelet. Men på vägen ut mot parkeringen var minerna återigen mer sammanbitna och det sista som hördes innan bildörrarna slogs igen var frustrerade teaterviskningar:

”Du vet vad det här innebär, va?”
”Okej, det var så du ville ha det alltså.”
”Jag tror mamma glömde prinskorven när hon storhandlade i går faktiskt.”
Men allt som syntes från passagerarsätena var vita tandrader och stora leenden.
F07-laget går till juluppehåll med en seger i ryggen.
Oj, så skönt.

Kort tid efter matchen mot Åkersberga mötte, ett i sista stund kompletterat och därtill i inledningen tillfälligt ändrat, Gribby ett fysiskt starkt Bele som levererade välriktade skott mot vårt mål och som var välorganiserade kanske främst på mittplan.

Ett tre måls underläge hämtades hem till 5-5 genom fina uppspel, mycket vilja och klockrena avslut resulterandes i mål.

Tyvärr räckte det inte med förlust 5-7. Analysen gör gällande att vi mot denna typ av motståndare måste stöta, pressa och jaga boll genom fysiskt kroppsspel ännu lite mer och inte låta motståndaren få utrymme och tid med bollen. 

Överlag en bra match och insats som var viktig för oss i vårt lärande och i vår fortsatta fsntastiska utveckling.